Längtan
Ibland längtar jag väldigt tillbaka till huset i Sköttning. Jag trivs bra här och vi bor i ett toppenområde men ibland känner jag mig lite trängd. Det känns som om väggarna kryper emot mig.
Men visst var det en idyll att bo i...
Och tystnaden som var där ute, den saknar jag. Här är det inte tyst på samma sätt. Man hör när grannar kommer med bil, när barn är ute och leker och när de vägg i vägg springer i trappan, stänger sin ytterdörr eller spelar musik med bas. Jag saknar anonymiteten som var där ute, här har alla koll på varandra.
Men samtidigt så saknar jag inte huset. Jag saknar inte krånglet som var med pannan, vattnet i källaren, otätade fönster, krånglet med avloppet, skorstenen där skatorna ramlade ner och fastnade, teglet som rasade ner osv osv. Vill jag byta tystnaden mot allt det? Nej egentligen inte, utan jag behöver hitta ett sätt att hantera det. Vilket inte är så lätt. Framförallt dunkandet från någons bas är ett fruktansvärt enerverande ljud.
Men visst var det en idyll att bo i...
